Under tiden pappa låg på sjukhuset (1 vecka) fick han och jag jättebra och fin relation igen.

jag ringde honom morgon och kväll i 7 dagar, ibland 3 gånger om dagen, och övrig tid skrev vi. det kändes så bra. det kändes som att vi verkligen hittat den där fina far och dotter relationen. Han blev glad av att jag ringde och jag blev glad av honom. Men nånstans i mig gnodde det att detta kommer ta slut, det kommer inte va detsamma när han kommer hem.

Jag berättade även för pappa om att jag och mamma hade bråkat, jag berättade om vad, hur och varför och han tyckte bråket var helt sjukt, att jag inte ens kunde få lägga en godispåse i bilen osv.

Justja, han hade även bett mig åka hem till dom den dagen och plocka fram ett par specifika hörlurar, på ett visst ställe, men mamma sa bara att jag har redan lagt ner ett par, vilket var precis som hörlurar han inte ville ha. fick till svar: du ska inte komma hem till oss o rota bland våra grejer!!!!'

jag: men pappa har ju bett mig!!!

Pappa tyckte detta var helt sjukt, eftersom han som sagt hade bett mig. 

nu hoppar jag lite, min mamma har varit covid sjuk och sjukskriven för det i 1,5 år, utan covid. 15 negativa tester, inga antikroppar och mest hypokondri, för ut och shoppa går bra, och hela tiden har hon sagt, ska du inte köpa nått fint till din sjuka mor? nej..

så när pappa väl hade krashat, så bestämde jag mig för att köpa nått fint åt han, som tröst då hans o min relation alltid varit bättre än den med mamma. 

Så jag for in till stan, gjorde ordning en presentlåda med massa roliga saker, det var parfymer, duschkräm, kryapådignalle,choklad, trocadero, chips, nötter, mugg, godisskål, plåster och mycket mer, jag köpte även ett nytt svalt täcke och påslakan till med snöskotrar på, som jag gjorde i ordning och slog in i ett stort paket för jag visste att mamma aldrig skulle bädda i de åt han. hade även köpt en tavla där en tjej hade målat av honom när han kör cross, men de var mest för skoj. ja visst överdrev jag lite för att de skulle sticka i hennes ögon men också för att jag ville ge honom detta efter vi fått så bra relation. 

Samma dag som han åker hem står jag av en slump ute på trappen vid mitt hus, där mamma, E och pappa åker förbi när dom hämtat han (utan mig) hade besök av min vän och vi stod o prata, så pappa såg mig och vinkade. inget mer med de, så åkte jag strax därefter hem till dom, för att ge presenterna.

Pappa grät när jag läste de lilla rimmet jag hade skrivit, och var helt överlycklig av alla fina saker jag hade köpt. 

mamma och E satte sig på altanen och ignorerade mig totalt. skönt tyckte jag, då kunde jag prata med pappa i lugn o ro, och de gjorde vi i 30 min. och jag hade bestämt mig för att blir de bråk så ska jag vara cool lugn, de biter bäst.

så efter en halvtimme kommer hon in och säger:

mamma: du, jag måste fråga, vad har jag gjort dig?

jag: vi tar inte de här.

mamma: jo de gör vi, jag ska prata nu. vad har jag gjort dig?

jag: vi tar inte de här, för pappas skull, kom till mig sen så kan vi prata.  

mamma: bara så du vet, så är du arvslös från mig, och du sätter inte din fot här nå mer !

jag : pappa äger halva huset, och jag kommer tillbaka imorgon också .

hon: nej jag bestämmer! du är inte välkommen.

jag: nej i mina ögon är du död, jag är inte här för att träffa dig. 

*E hoppar in och bråkar o skriker hysteriskt, jag ber henne att vara tyst då detta är mellan mamma och mig, bråket pågår ca 15-20 minuter. sen säger hon...*

mamma: vet du, det är fler än jag som tycker du är psyksjuk, vet du vem som sa de först till mig?

jag, näääää vem sa de till dig?:'D

mamma: *******

jag ; är du dum i hela huvet? är de någon hon inte tyckte om så var det ju dig?? det vet ju alla.

* hon säger där att min gamla svärmor, som jag faktiskt stod väldigt nära inte tyckte om mig och tyckte jag var psyksjuk, vilket jag vet att hon inte sagt om mig, hon och jag har suttit timtal o pratat  om min mamma. så jag vet precis vad hon tyckte om henne, och dessutom är den människan tyvärr inte i livet längre, vilket är de vidrigaste att man tar upp "åsikter ´" för en person som inte kan försvara sig? patetiska jävla helvete. där brann jag av, där va stubinen slut. 

så jag skrek, jag skrek att hon var en narcissist, jag skrek att jag aldrig mer vill se henne i hela mitt liv, och enda gånger hon får kontakta mig är om de händer pappa nått, mormor eller lillebror, men fick till svar: glöm de.

så pappa blir helt förstörd o försöker ta sig därifrån med bruten överkropp. o jag tänkte också lämna, men min syster hugger tag i mina armar,'

jag: släpp mig

E: va fan håller du på med!

jag: släpp mig.

E: du ska fan inte prata sådär till mamma

jag; släpp mig!

sen får jag flipp, sliter mig loss o kastar in henne i väggen bredvid, 

hon är tillbaks o hugger tag i mina armar, 

E: nu får du sluta, vafan håller du på med!

jag SLÄPP!!!!!! 

sliter mig loss, springer gråtandes därifrån.

får upp min telefon, ringer första nummer som är min vän L,

gråter så jag hulkar, (tur hon visste vart jag hade vart)

L: andas bara, inget annat, andas! vi lägger på efter en stund.

jag ringer N (mitt ex)

berättar kort vad som hänt samtidigt som jag kör, 

stannar längs en vägkant, där han möter upp mig, och min energi försvinner. jag är helt förstörd, helt trasig, helt tom. jag har nu slagit mig loss.

jag berättar vad hon sagt att hans mamma sagt som jag vet inte stämmer och han blir SKOGSFUCKINGTOKIG

N: antingen åker jag dit nu, men då kommer jag slå ihjäl henne, de lovar jag, eller ringer ja henne, du får välja.

jag hulkar fram ett " ring"

han hoppar in i bilen, ringer mamma som faktiskt svarar, han skäller ut henne efter noter, och berättar hur jävla dum i huvet hon är, och gör klart för henne att om hon öppnar käften om hans mamma igen då..

sen slängde han på luren efter att ha kallat henne för äcklig jävla idiot.

hela kvällen grät jag, helt dränerad.

det tog mig en vecka att komma på benen. 

och än idag mår jag inte bra, jag har så mycket att bearbeta.

pappa ringde mig i början när mamma var på affären och sånt, 

o sen sa han: nu kommer hon, jag lägger på.

nu hörs vi endast om jag skriver till han. 

just ja, han ringde mig en vecka efter bråket o sa att jag gjorde fel, att allt var mitt fel.

jag hade vart riktigt elak och dum mot mamma. 

skriver jag till han nu svarar han endast med tumme upp eller ok. mer än så pratar vi inte, men de beror på att han nog inte får. hur man nu kan välja bort sitt barn för den idioten. och att han inte kan stå upp för mig en enda gång. 

men blod är inte alltid tjockare än vatten. jag har lärt mig.

det kommer ta tid, vissa dagar är jag helt borta, nästan apatisk och orkeslös.

vissa dagar drar jag på masken, men ständigt mår jag skit. men jag kämpar, jag kämpar för livet med att lära mig må bra igen, för hon ska inte få döda mig. aldrig. men de kommer ta tid, och jag låter det göra det.

men det tog mig 15 år att slå mig fri från en narcissist. människan som förstörde mitt liv. hon som gjorde mig trasigare än någonsin, men som är den som BORDE älska mig mest.

det tog mig 15 år och en helvetes massa tårar och en diagnostiserat panikångest att förstå att det var psykisk misshandel. jag behöver inte henne.

usch vad jag inte behöver henne. 

*vi har idag blockat varandra överallt *

Det kommer mer storysar, men kände att jag ville skriva av mig den tyngsta. 

lämna gärna en kommentar vad du tycker om denna blogg eller om hela situationen! :)

tack för att du läser.

Jag tänkte spara denna del till sist egentligen, men samtidigt är det denna del jag behöver skriva av mig mest. 

men den är lång, så jag delar upp denna del i 2 inlägg, detta bråk pågick under en vecka. 

och av de ni redan läst så förstår ni att jag redan var rätt less, och de var bara några av sakerna ni har läst. detta är bråken som fick oss att äntligen bryta kontakten helt, denna gång på riktigt.

Jag har läst mycket, jag har pratat med folk, jag har tänkt och funderat så enormt mycket och det är en narcissist hon är, min "mamma". Hon är inte värd att kallas mamma av mig längre. Det tog många år att förstå, många långa nätter och mycket pratande med olika människor, kurator m.m  Allt du kan hitta att läsa om en narcissist stämmer på min mor, varenda ord. Hur hon är, hur hon gör hur hon funkar, hur hon blir och hur hon har format mig.

" En narcissistisk person kräver uppmärksamhet och skyr inga medel för att få den. Barn till narcissistiska föräldrar lär sig tidigt att tillfredställa och prioritera förälderns behov före sitt eget.Som vuxen kan detta visa sig som dålig självkänsla, ständigt på jakt efter tillgivenhet och bekräftelsebehov. Känslan av att inte räcka till och svåra skuldkänslor. 

En narcissist är ofta manipulativ och använder straff och hot. De viktigaste är den personens egna lycka."

Så att hon är narcissist är inget jag själv kommit på, hon är bara inte diagnostiserad av en läkare, vilket skulle behövas. 

Det började alltså med att min pappa krashar när han är och tränar cross. Jag får ett samtal av syrrans sambo R som ringer och berättar det, för mamma har inte tid, men hon ringde min syster. Efter nån timme ringer mamma och säger " om jag ringer mormor kan du åka o hämta henne då? så hon kan sova här i natt utifall att jag och din syster "E" ska åka och hämta pappa i natt. så din lillebror slipper va själv.

jag: ja, men jag vill ju också följa med och hämta honom??

mamma: jaha, jaja, men kan du hämta mormor då?

jag: ja

mamma: men hämta henne inte innan jag ringt henne och berättat vad som hänt, så hon hinner packa också. jag ringer upp dig så fort jag pratat med henne. 

* jag åkte och ställde mig på området där min mormor bor, men så hon inte skulle se mig, i väntan på att mamma skulle ringa henne , 1 h satt jag och väntade, sen ringde jag min mamma.*

jag: ja, ska jag hämta mormor eller?

mamma: men justja, jag glömde bort dig, ja jag ringde henne för längesen, hon väntar på dig.

jag: men vafan *klick*

stannade hos mamma en stund på kvällen när pappa låg på akuten. 

mamma: åååh du är så fin E nu när du sparar ut håret sådär. 

*tittar på mig* 

mamma: ja du skulle väl kunna sätta i löshår du. 

åker hem senare på kvällen, mamma o E hade pratat med pappa under kvällen på akuten, han hade inte sin mobil med sig, så jag sa att jag ville ringa han också. 

mamma: men varför då? vi har ju pratat med han nu?

*jag ringde ändå på natten när jag kom hem och han blev jätteglad*

Dagen efter skulle mamma och E åka till akademiska till min pappa och lämna hans telefon och lite kläder åt honom.

jag: jag vill ju följa med?

mamma: varför då? vi ska bara lämna saker?

jag: jaha.. jaja, men jag tänker åka till affären o köpa nått gott som ni kan skicka med honom. 

hon: men jag har redan köpt från mig, det räcker.

jag: men jag vill ju också ge något.

mamma: men va fan ska du bli så arg hela tiden för ??? ge dig nu!!!!!!

jag : men jag kan väl få lägga en liten godispåse i din bil som du kan ge honom??? fan va trött jag blir på dig.

mamma: vill du ge honom något så sätter du dig i bilen och åker till uppsala själv!!!! du lägger fan inga saker i min bil. 

jag: jävla idiot *klick* 

del 2 kommer i ett annat inlägg.

2009.

En av alla kvällar där bråken eskalerade.

Hur det började, det minns jag inte, men jag minns att pappa rotade i alla mina lådor, han hade fått för sig att jag rökte, för jag var beroende av tuggummi. Man kan tydligen inte vara 15 år, tuggummiberoende utan att röka. För mig att rota igenom en annans lådor är väldigt privat och man gör helt enkelt inte så. 

det blev ett enormt stort bråk, vi skrek i vanlig ordning åt varandra.

jag är en sån som svarar emot, men jag har även lång stubin och för min egen skull brukade jag alltid hålla mig lugn så länge jag kunde, för att inte straffas med att bli av med internet. 

Men när pappa sedan sliter av mig min telefon och säger att jag inte ska så ha den nå mer, en telefon som jag köpte för egna pengar och ett kontantkort jag själv fyller på. 

Men den skulle jag inte få ha längre, och säg de till en 15 åring, vars hela liv kretsar kring telefonen.

och ungefär där brann stubinen av, och jag blev skogstokig. jag veva och slet och gjorde allt för att få tag i min telefon, men lyckades inte. jag fick ur mig, " jag ska döda dig!" vilket mest va tomma hot i en ilsken provoserad 15 årings kropp.

10 minuter senare satt jag i baksätet på bilen, hulkade av all gråt och panikångest och blev körd av pappa till psykakuten i stan. 

Väl utanför psyket sitter vi kvar i bilen, min värld har rasat. Med social fobi och panikångest tänker jag " hur ska jag klara att bo där?"

pappa: nu kommer du missa din skolavslutning men de kan inte hjälpas, du måste va här så du får hjälp. för vi är rädd för dig, du kan inte bo hos oss när du är såhär.

(skulle 2 veckor senare sluta 9an och hade vart så glad och köpte fina kläder för skolavslutningen )

jag grät grät grät och hulkade fram : snälla förlåt, jag vill hem. 

pappa: nej, men du som är rädd för allt, tänk på att detta är psyket, nu kommer du vakna på nätterna av andra sjuka människor som bor där och gör otäcka saker på nätterna. konstiga skrik som du kommer vakna av och bli rädd för. Många tar livet av sig också, så du kanske vaknar av att du hör otäcka grejer.

jag: kör mig hem, snälla jag gör vad som helst, jag ska alltid vara snäll..

Jag fick åka hem. Dom vann igen. Dom fick mig precis dit dom ville. nertryckt i skosulorna. Dom ville att jag skulle dyrka dom, fick dom välja så skulle jag pussa deras skor. Jag har hela livet varit smuts i deras ögon.