Efter föregående inlägg blev jag totalt dränerad på energi. oberäkneliga tårar och orkeslös.

Hade även tidigare under dagen haft lite kontakt med pappa som också tär på mig, vilket jag ska förklara sen varför situationen är så. 

6 juni 2019

Vi skulle som sagt gifta oss 2019, vilket vi också gjorde. mot familjens odds.

När vi först berättade att vi skulle gifta oss, blev min familj väldigt glad och tog det väldigt bra. 

Men ju längre in i planerna vi kom så skulle hon lägga sin näsa i blöt mer och mer, vilket jag inte tyckte om eftersom det var vårat bröllop, och vi hade en bild i huvet om hur VI ville ha det. Så min man valde att han ville ha snyggare låga sneakers, och att min lillebror som var bestman skulle ha likadana, då var det fel, han MÅSTE ju ha finskor. 

min systerdotter som var brudtärna, "måste" ju gå in o kasta rosblad, men nej nej nej nej , vi vill inte ha de så!!

"ska du inte ha vita skor?" o sådär fortsatte det genom hela planeringen. inge specielt stort men otroligt påtagligt när det  gnager hela tiden, med en rätt tung ryggsäck från senaste åren också. Kan tillägga att fram till jag var ca 10-12 år var min bardom ändå bra vill jag faktiskt säga, det var sen det eskalerade.

Åter till svensexan. Ca 4-5 månader innan svensexan blev av försökte min och min mans bästavän försöka styra ihop en rolig svensexa, med tanke på att min man INTE ville ha något speciellt egentligen.

Han skapade en chattgrupp på facebook där han bjöd in min pappa, min mans pappa, syrrans sambo som vi namnger R och några vänner till min man. han kom med förslag hela tiden( vår vän N) som skapade gruppen, men ingen kom med någon respons. han kunde på sin höjd få en tummen upp som svar om ens det. Vilket han snart tröttnade på såklart, och tog hjälp av mig då han stod där fantasilös och ville ge min man en oförglömligt rolig kväll. 

Så jag, N och hans mamma planerade det mesta tillsammans och bollade idéer.

PLANEN var, att de skulle kidnappa han, åka in till stan, spela shuffleboard och dricka för att invänta tiden då de skulle spela paintball och sedan avslut med grillning hemma hos oss och en jävla fylla såklart. 

Så jag handlade allt, förberedde när dom spelade paintball. och när de sedan kom hem så skulle jag åka med min hund till N's lägenhet.

Sagt och gjort så kom dom hem, och R började direkt med att dom endast skulle käka o sen dra till stan igen till krogen, vilket varken jag, min man eller N tyckte kändes kul, dels för min man hatar krogen. och jag hade fixat så enormt mycket inför kvällen hemma så det kändes lite otacksamt. 

Jag satt i N's lägenhet och tittade på tv, smsade lite med N och frågade om dom hade kul och han skrev att dom hade de och lovade att de minsann inte skulle bli nån krog alls. vi höll kontakten lite då och då och min man skrev även några gånger att han vägra åka till stan för de ville han verkligen inte. 

Nån timme senare blir de tyst, väldigt tyst på sms, får inget svar från någon. men tänker inte mer på det. klockan närmar sig 12-1 tiden och jag blir lite orolig när ingen skrivit på flera timmar, så jag skriver till min pappa som säger att dom har dragit till stan och pappa har precis kommit hem.

jag frågade vart, då min mans telefon tydligen låg hemma så jag skulle inte kunna veta när jag skulle hämta han. 

Ville också  veta var dom var för då kunde jag åkte hem med min ylande bonnhund som inte gillar lägenheter!

Efter nån många sms, samtal, tårar och panikattacker över att nått kan ha hänt så svarar R.

på frågan vart de är svarar han hånfullt " skit i det du!"

jag: men snälla, säg var ni är, hur ska jag annars kunna hämta han sen.

R: skit i det du *klick*

jag ringer upp och vi börjar givetvis bråka, jag blir skogstokig. och han med, vi skriker fula ord och han skriker dels att jag kan dra åt helvete, vilket jag såklart svarar tillbaka på. 

TILLSLUT får jag ur han att dom är på Hits.

jag säger ingenting, jag kastar in mig och hunden i bilen och kör FORT in till stan, med sprutande tårar, och en adhd som kokar över.

på vägen in ringer min syster mig som är svinförbannad på mig, och skriker de ena och de andra om hur illa jag beter mig. och jag svarar givetvis med fula ord. (det står jag för )

När jag kommer in till hits. parkerar jag utanför dörren och frågar vakten efter en kille med rosa peruk. 

Dom leder ut han till mig, ja ni läser rätt, för han kunde inte gå själv. så full var han efter att ha druckit tequila sedan 10:00. Han känner inte igen mig, han vet inte vem jag är. och frågar de flera gånger.

Jag tänker de får bära eller brista, han ska hem och de är NU.

trycker in han i bilen och kör, som att jag stulit bilen. På vägen hem (2 mil) har jag en ständigt ringande telefon, inte av R. utan av min syster. men jag svarar inte. 

Jag åker hem, släpar in min man, klipper ur han ur kläderna. ner för trappen och in i sovrummet. han däckar direkt. 

Dagen efter tackar han mig innerligt att jag hämtat han och säger att de där fan inte va kul, dels för att han inte minns ett skit och sen för att hur R betedde sig mot mig. ( R hade ringt dit sin kompis som enbart hämtade upp dom utan deras vetskap och var tvugna att åka med till stan ) 

*MIN SYSTER ÄR E*

Syrran fortsätter ringa dagen efter men jag svarar inte. 

DÅ ringer mamma. Jag svarar och hon börjar med:

hej, vad hände igår då? vill du berätta din story?

jag: ja det kan jag väl, såhär var det, jag...

mamma; LÄGG AV NU  JAG HAR HÖRT AV E OCH R EXAKT VAD DU STÄLLT TILL MED. ÄR DU HELT DUM I HUVET ELLER? DU VET HUR MYCKET DOM HAR GJORT INFÖR DITT BRÖLLOP?  

(nej eftersom jag gjort allt själv)

hon är på högtalare och hon skriker till min man: Du är helt jävla kuvad, hur fan i helvete kan du gifta dig med henne? du gör bort dig, det kommer bli ditt livs misstag om du gifter dig med henne, fattar du inte de? 

du fattar väl att ni inte kan gifta er, lämna henne!!! hur kommer de kännas för dig när brudens föräldrar inte sitter där i kyrkbänken????

jag: vad får er ens tro att ni är bjudna längre?

vi bråkade mer och sen slängde vi på luren.

syster ringer och skäller ut mig efter noter, berättar hur dum i huvet och otacksam jag är, hur hon vägrar vara toastmadame på mitt bröllop och att R vägrar vara toastmaster efter all skit jag skrek åt honom. när han alltid är så snäll mig dig!!

jag: jag vill inte ens ha er på bröllopet, på riktigt. 

exakt hela samtalet minns jag inte, men jag minns att ja la på.

någon vecka innan bröllopet gjorde de klart för mig att jag inte kommer få någon möhippa för jag inte förtjänade det efter hur jag hade betett mig. (visst straffa mig, men de e inte så att man kan göra om de sen, så den riktiga möhippan blev jag utan )

men eftersom min systerdotter skulle vara tärna behövde vi öva i kyrkan en vecka innan bröllopet. 

usch va jobbigt de är att gå igenom alla dessa detaljer i skallen igen. När vi kommer till kyrkan har mamma och E såklart åkt dit tillsammans. dom sätter sig längst bak i kyrkan, hälsar inte, pratar inte me oss, och går sen när vi övat klart. Dagen innan bröllopet skickar mamma ett sms : skicka sms på hur du dekorerat lokalen!

jag: nej, ska du komma imorgon så ser du det då. 

( vi hade planerat att på morgonen fixa oss tillsammans hemma hos mamma , långt tillbaka, men så blev de inte, dom hade champagnefrukost, sminkade och lockade håret tillsammans, fast det var jag som skulle få vara i fokus.)

Men jag hade lyckats få dom att köra min systerdotter hem till mig på morgonen, så jag, min kompis och min systerdotter åt nybakat bröd, jordgubbar o massa gott till frukost, sminkade oss tillsammans och sen kom min frisör och fixade mitt hår. min bästavän N som nämndes tidigare kom och hjälpte mig med klänningen och skorna. 

den enda jag litade på.

Väl efter bröllopet trodde dom att de va som ingenting, de skulle kramas och skrytas om hur fin och bra dotter hon har, och hur fina vi var tillsammans och hon va så stolt mamma. men jag såg bara sakerna bakom fasaden

*inte koka över L, ta de en annan dag, njut, du har gift dig, andas*

väl uppe i lokalen satte dom sig på arslet och vägrade duka fram maten som dom hade lovat att göra och därför hade jag ej anlitat någon för det. det fick N göra. han dukade fram allt och serverade brudskålen utomhus när vi kom.

mamma höll tal, hon sjöng o uppträdde för min man. hon fick hela festen att se ut som vi var hur tajta som helst, hon fick alla tro att hon älskade oss och var stolta över oss, hon hängde på dansgolvet hela kvällen, hon skulle synas o höras hela tiden, det blev hennes fest.

vi hade gratis alkohol till maten men bar på kvällen där vin och öl o drinkar kostade 10kr styck, som hon tog på krita och aldrig betalade. Hon hade hyrt in ett mindre liveband som uppträdde, det blev vår bröllopspresent..

trots att jag hade berättat att jag hade gjort en spotify lista med låtar vi ville ha där, över 500 handplockade låtar.

det pratade hon om hela kvällen hur duktig hon var som hade fixat det, hur dyrt det var ( de sa hon även i talet) och att de va hennes förtjänst att det blev en sån bra fest.

2 dagar efter bröllopet kom hon hem till oss och pratade, om hur bra hon hade lyckats göra festen för bandet kom dit, hur bra hon hade ordnat. men vi fick aldrig något tack, inget tack för ett fint bröllop, för en fin fest, eller för ALL mat hon fick med sig hem efter bröllopet. ingenting, de va hon som skulle tackas. 

det blev hennes fest.. en av mina närmsta vänner såg igenom det då hon vet om allting, hon sa det efteråt att de märktes att din mamma försökte ta över festen och fejkade hur bra de var mellan er. ja så var det. de va fejk.

efter det korta besöket så pratade vi inte på flera flera flera veckor. för då hade hon ju haft sin fest, då hade hon fått deltagit, för utåtsätt, hur osams vi är hade vart, så får inte omgivningen veta om det. sen var vi på ruta ett igen, ingen kontakt.

för vi har aldrig varit på riktigt.

Händelsen jag ska skriva om nu är (en av de) senaste händelserna. Som jag därför minns ganska starkt. 

Som rubriken lyder, så var det farsdag, 10 november 2019.

Vi ( jag och min man ) var bjudna till mina föräldrar på middag, så vi åkte dit vid 15 tiden. 

dit skulle också  min syster, hennes sambo och deras dotter komma, men innan dess, hann jag åka därifrån igen. 

Allt var helt okej till en början, jag satt vid köksbordet med min man och mamma, pappa stod vid spisen och lagade mat, då han ville bjuda hela familjen eftersom det var farsdag. 

Just vid den tiden hade jag tröttnat enormt på mitt jobb, och gjorde exakt vad som helst för att slippa arbeta inom vården. Så jag och en kompis hade (pratat) lite om och spånat i lite idéer kring att starta eget, då det var något som vi båda verkligen ville. vi hade hittat en lokal, tanken var ett fik. då jag älskar att laga mat och baka. det är min terapi. Men som sagt inget var bestämt utan vi bara spånade lite i det.

Men eftersom det för mig känns som en stor grej, nått man kanske vill prata med fler om, familjen. 

diskutera, eller glädjande berätta om idéer och få stöttning, så dum som jag är fick jag för mig att berätta det för mina föräldrar. Jag hade min mans fulla stöd i detta med att starta eget. 

Så jag la fram det lite snyggt sådär att vi funderar på starta eget osv o berättade allt. 

möts då utan förvåning till en mor som tappar hakan och tittar nedvärderande på mig och säger: men är du dum? hur fan ska du eller NI två klara av det?? varken du eller hon har ju någon som helst kompitens. du är verkligen inte kapabel att driva eget företag, du kan ju ingenting om sånt där?

jag: hur vet du det? och hur kan man bli bra om man aldrig får testa och lära sig?

och där satte bråket igång, hur värdelös jag var, hur värdelös min man är som ens kan stötta detta eller tro på mig i denna situation. att jag måste fatta att jag gör bort mig, ska jag skämma ut mig för hela byn???? osv osv osv  Pappa stod såklart tyst vid spisen som alltid, tills hon säger att han ska säga något, och då är de såklart: L, lugna ner dig nu!!! du blir så arg hela tiden!!!

och till slut brinner alltid min stubin av och jag springer därifrån gråtandes, in i bilen, med tårar som forsar, ångest som spränger mig inifrån, hjärtat bultar så det gör ont och gråten som får mig att hulka fram ett " kör mig hem" till min man. 

så börjar det igen. ännu ett bråk. Detta var ett av bråken som då fick oss att bryta kontakten i ca 1,5 månad och fick mig sjukskriven lika länge pga att mitt psyke inte orkade hålla ihop längre. och det var ej endast detta bråket utan mer att det var droppen som rann över. ni kommer förstå mer sen.

Det som efter detta bråk fick oss att bli "sams" igen efter 1,5 månad var pga att en för mig nära vän/familj gick bort, (för henne bekant ) eller ja de beror på vem man frågar. 

Egentligen vet jag inte varför jag gör det här, om det kommer hjälpa eller om det bara kommer trasa sönder mig ännu mer. Men jag gör ett försök och jag vet inte alls vad det kommer bli utav detta. För ju mer jag försöker minnas, desto mindre kommer jag ihåg. Men sen plötsligt finns allt där igen. Så allting kommer ske i fel ordning, de kommer inlägg om mitt mående när jag får mina dippar, de kommer om specifika händelser, djupgående, om alla stora bråk, jag ska försöka få ner så mycket jag kan minnas, av det hon förstört för mig. 

Jag vet inte ens hur jag ska börja dethär. jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte hur jag ska formulera mig, hur får man ens ut så mycket agg, sorg och besvikelser från sina tankar ner på tangenterna?

Men för de få som läser, som inte redan känner mig, lite kortfattad bakgrundshistoria om vem jag är, så är jag en tjej på 28 år, utbildad undersköterska sedan 10 år tillbaka, arbetar nu natt på ett äldreboende. 

Jag är gift, jag bor med min man, 2 hundar och 2 katter. När allt var oförstört och "bra" när jag var yngre då växte jag upp med mamma, pappa och en storasyster som är 5 år äldre än mig. Alltid haft hundar. Fick när jag var 14 år en lillebror. Det var strax därefter det började gå utför. inte pågrund av honom, utan mer årsmässigt.

Jag flyttade hemifrån så fort jag hade fyllt 18 år. 

och relationen med min mor blev knappast bättre därefter. tvärtom.