Det är så himla längesen jag skrev nu. Jag har varken orkar eller velat skriva faktiskt. Sen jag skrev sist har det hänt väldigt mycket med mig, men inte så mycket i relationen till min familj annat än att vi kommit ännu längre ifrån varandra.

Jag blev långtidsjukskriven från oktober till januari på grund av att jag kände att jag verkligen inte kunde hantera allting när det kom ikapp mig.  Och mitt i sjukskrivningen var jag så vilsen i livet så jag tog beslutet att säga upp min nattjänst då jag tyckte jag behövde bättre rutiner och även att jag ville kunna jobbar när JAG orkar. Så jag sa upp den och började som timmis istället, vilket passade mig jättebra. Jag började även gå hos psykolog en gång i veckan, vilket har hjälpt mig enormt mycket. Vissa gånger hade jag så ont i huvet när jag var där så vi fick avbryta för vi hade rotat så djupt i allt som gör ont. och vissa gånger gick det bättre. Men efter varje besök sov jag minst 4 timmar för jag blev så slut. 

Idag går jag inte hos psykolog, jag mår bättre men inte bra. jag dippar absolut, men istället för varje dag flera gånger om dagen med ångest och panikattacker så är det nu "bara" några gånger i månaden. 

Jag har stött på min familj på olika ställen, och det har gjort ont, men jag har inte visat dom att jag brytt mig, istället har jag skrattat med mina vänner, för att dom ska se mig lycklig, vilket är de värsta som kan hända dom. 

Jag vill bara bli fri från detta mående. jag vill känna mig genuint glad igen, lycklig och må bra. 

jag vill inte känna all ångest och denna jävla panik.

jag vill bli hel, jag vill kunna gå vidare och jag önskar att de va så lätt ...

Jag saknar att ha en riktig familj, men inte min. Jag saknar att kunna ringa dom, och dela saker med dom, men det går inte, och jag vill inte ha dom i mitt liv, någonsin.

Men jag saknar en familj.

För den här ensamheten dödar mig långsamt.....

Min mamma har alltid haft ett behov av att jag ska göra allting för henne, eller att jag ska ge henne allt. 

Gratis naglar, gratis fotvård, gratis möbler, hämta saker åt henne.

mamma:köp den där åt mig i födelsedagspresent"

jag: du fyller år om ett halvår?

mamma: ja men köp den ändå då?

Men om jag frågat om något så har de vart: du har väl egna pengar? ta sparpengar, ta lån bla bla ..

Sist jag och min man fick födelsedagspresent av mamma o pappa jag tror de va september 2020, fast ja vi fick de nån månad efter. Eftersom vi fyller år nästan samtidigt så brukar vi fira tillsammans. 

Vi fick som sagt nån månad senare pengar, 1000kr. 

men fick också höra:

Men då förväntar vi oss att ni bjuder hem oss på middag i veckan. 

är de inte bättre att bjuda oss på middag då? istället för att ge oss pengar.

sådär har det alltid varit. hon gör nått litet, och ska ha massvis tllbaka, därför tog man till slut inte emot saker, eller hjälp. för man visste att de alltid fanns hållhakar på det. 

Hon har förstört så mycket i mitt liv, mycket har jag inte ens reflekterat över förrän nu. och då inser man hur jävla illa det har varit. ändå är det JAG som sitter med skuldkänslor, fast jag VET att de inte är mitt fel. För hon är sjuk.

Jag har haft sånt enormt stöd från vänner genom denna resa. 

från tonåren till idag. 

min vän N, har alltid hållt min rygg när bråken uppstått. det finns ingen människa i hela världen han hatar så mycket som han hatar min mor. som han skällt ut henne. hämtat mig hos mormor och morfar när jag fått raseriutbrott på mamma där, han han bokstavligt talat fått bära mig därifrån, sätta mig i bilen för jag inte ska göra mig olycklig på henne. Jag kan inte skriva allt som han gjort för mig. sidan skulle inte räcka till. han vet redan hur tacksam jag är.

Min vän M. Hon har stått bredvid mig sen 2015, när det började bli som värst. henne kunde jag dela allt med, hon stöttar alltid mig och har hjälpt mig så enormt mycket. tagit mig till sig som familj och gett mig kärlek. det kan gå lång tid mellan gångerna vi ses, men vi vet var vi står. jag vet att jag kan ringa och skriva när jag vill och hon har all bakgrundshistoria , det är väldigt skönt. hon kan grejen med att smsa när jag behöver det som mest. här är från min älskade M. Jag älskar dig så mycket!

(första smset är om svensexan) Hon har träffat min mamma, och har sett igenom fasaden av hur falsk hon är inför andra. i verkligheten och på sociala medier. 

Min älskade L.

Hon som hjälpte mig att få upp ögonen. hon som lärde mig att inse mitt eget värde och vilket skit jag dragits med hela livet. Hon som ger mig kärlek, stöttar, och pushar mig. och gärna spottar på min mor. du har nog räddat mig. det var henne jag ringde den 11 maj 2021 när vi vi bröt kontakten, jag när grät så jag hyperventilerade. 2 minuter senare stod hon på min uppfart hemma och kramade mig när tårarna rann. hon har aldrig träffat min mor, men hon hatar henne som pesten.

jag tvivlar inte en sekund att hon finns där när jag faller, det har hon redan besvisat. jag vet precis vad hon kan göra för mig. och jag gör detsamma för henne tusen gånger om. Jag älskar dig!!

Här tänkte jag lägga in från lite olika händelser, men eftersom det är så korta snuttar av dom, så gör jag inte ett inlägg per grej, för det känns onödigt.

En sak jag lär tillägga från pappas sjukhus vistelse var när hon sa: jag orkar inte prata i telefon, jag är så trött och yr, jag ska ringa E. hejdå. 

well..

Hon var en sån som bad mig om tjänster hela tiden, även om vi inte hade pratat på 2 månader, så första dagen vi sågs direkt skulle jag uträtta ärenden åt henne, allt från att åka och hämta möbler i stan till att göra hennes ärenden på affärer.  Jag minns en händelse där hon skrev: kan du åka till ***** o hämta en lysande kyrka?

jag: nej jag har ingen bil, A håller på lagar den. skicka pappa.

mamma: men han vill inte och jag orkar inte.

jag: men jag vill väl inte heller o har fortfarande ingen bil?

mamma: men de är ju inte långt du behöver inte gå in, de räcker att möta honom utomhus,

jag: JAG HAR INGEN BIL!

mamma: men skit it då!!

på vårat bröllop hade jag ingen hundvakt, och där vi skulle ha festen var det ej tillåtet att ha hund med. vi bestämde att min hund och mammas hundar skulle vara tillsammans, så slipper min vara ensam, och då räcker de att vi fixar en hundvakt istället för två.  

två dagar innan: N***** får vara hemma, de är bättre att ha dom på varsit håll.

jag: varför då? jag har ju ingen hundvakt och känner att de va de sista jag orkar hålla på styra ihop nu i stressen.

hon: ja men han får va hemma. det passar inte.

När vi skulle på bröllopsresa i 2 veckor så LOVADE hon att ha min hund, då han är van att vara där med hennes hundar och jag känner inte så många andra. samma visa igen, ca 3 dagar innan, de är bättre om han är nån annanstans. kan han inte va hos din svärmor?

jag: nej för hon är allergisk.

mamma: men hon är ju ändå bara hemma?

jag : blir hon mindre allergisk då?

mamma: ja men du får lösa de, de kommer inte funka här, när de e fotbollsträning och sånt.

*min hund kan va ensam 4-5 h utan problem.. *

här nedan lägger jag in några printar från ett par sms...       

Under tiden pappa låg på sjukhuset (1 vecka) fick han och jag jättebra och fin relation igen.

jag ringde honom morgon och kväll i 7 dagar, ibland 3 gånger om dagen, och övrig tid skrev vi. det kändes så bra. det kändes som att vi verkligen hittat den där fina far och dotter relationen. Han blev glad av att jag ringde och jag blev glad av honom. Men nånstans i mig gnodde det att detta kommer ta slut, det kommer inte va detsamma när han kommer hem.

Jag berättade även för pappa om att jag och mamma hade bråkat, jag berättade om vad, hur och varför och han tyckte bråket var helt sjukt, att jag inte ens kunde få lägga en godispåse i bilen osv.

Justja, han hade även bett mig åka hem till dom den dagen och plocka fram ett par specifika hörlurar, på ett visst ställe, men mamma sa bara att jag har redan lagt ner ett par, vilket var precis som hörlurar han inte ville ha. fick till svar: du ska inte komma hem till oss o rota bland våra grejer!!!!'

jag: men pappa har ju bett mig!!!

Pappa tyckte detta var helt sjukt, eftersom han som sagt hade bett mig. 

nu hoppar jag lite, min mamma har varit covid sjuk och sjukskriven för det i 1,5 år, utan covid. 15 negativa tester, inga antikroppar och mest hypokondri, för ut och shoppa går bra, och hela tiden har hon sagt, ska du inte köpa nått fint till din sjuka mor? nej..

så när pappa väl hade krashat, så bestämde jag mig för att köpa nått fint åt han, som tröst då hans o min relation alltid varit bättre än den med mamma. 

Så jag for in till stan, gjorde ordning en presentlåda med massa roliga saker, det var parfymer, duschkräm, kryapådignalle,choklad, trocadero, chips, nötter, mugg, godisskål, plåster och mycket mer, jag köpte även ett nytt svalt täcke och påslakan till med snöskotrar på, som jag gjorde i ordning och slog in i ett stort paket för jag visste att mamma aldrig skulle bädda i de åt han. hade även köpt en tavla där en tjej hade målat av honom när han kör cross, men de var mest för skoj. ja visst överdrev jag lite för att de skulle sticka i hennes ögon men också för att jag ville ge honom detta efter vi fått så bra relation. 

Samma dag som han åker hem står jag av en slump ute på trappen vid mitt hus, där mamma, E och pappa åker förbi när dom hämtat han (utan mig) hade besök av min vän och vi stod o prata, så pappa såg mig och vinkade. inget mer med de, så åkte jag strax därefter hem till dom, för att ge presenterna.

Pappa grät när jag läste de lilla rimmet jag hade skrivit, och var helt överlycklig av alla fina saker jag hade köpt. 

mamma och E satte sig på altanen och ignorerade mig totalt. skönt tyckte jag, då kunde jag prata med pappa i lugn o ro, och de gjorde vi i 30 min. och jag hade bestämt mig för att blir de bråk så ska jag vara cool lugn, de biter bäst.

så efter en halvtimme kommer hon in och säger:

mamma: du, jag måste fråga, vad har jag gjort dig?

jag: vi tar inte de här.

mamma: jo de gör vi, jag ska prata nu. vad har jag gjort dig?

jag: vi tar inte de här, för pappas skull, kom till mig sen så kan vi prata.  

mamma: bara så du vet, så är du arvslös från mig, och du sätter inte din fot här nå mer !

jag : pappa äger halva huset, och jag kommer tillbaka imorgon också .

hon: nej jag bestämmer! du är inte välkommen.

jag: nej i mina ögon är du död, jag är inte här för att träffa dig. 

*E hoppar in och bråkar o skriker hysteriskt, jag ber henne att vara tyst då detta är mellan mamma och mig, bråket pågår ca 15-20 minuter. sen säger hon...*

mamma: vet du, det är fler än jag som tycker du är psyksjuk, vet du vem som sa de först till mig?

jag, näääää vem sa de till dig?:'D

mamma: *******

jag ; är du dum i hela huvet? är de någon hon inte tyckte om så var det ju dig?? det vet ju alla.

* hon säger där att min gamla svärmor, som jag faktiskt stod väldigt nära inte tyckte om mig och tyckte jag var psyksjuk, vilket jag vet att hon inte sagt om mig, hon och jag har suttit timtal o pratat  om min mamma. så jag vet precis vad hon tyckte om henne, och dessutom är den människan tyvärr inte i livet längre, vilket är de vidrigaste att man tar upp "åsikter ´" för en person som inte kan försvara sig? patetiska jävla helvete. där brann jag av, där va stubinen slut. 

så jag skrek, jag skrek att hon var en narcissist, jag skrek att jag aldrig mer vill se henne i hela mitt liv, och enda gånger hon får kontakta mig är om de händer pappa nått, mormor eller lillebror, men fick till svar: glöm de.

så pappa blir helt förstörd o försöker ta sig därifrån med bruten överkropp. o jag tänkte också lämna, men min syster hugger tag i mina armar,'

jag: släpp mig

E: va fan håller du på med!

jag: släpp mig.

E: du ska fan inte prata sådär till mamma

jag; släpp mig!

sen får jag flipp, sliter mig loss o kastar in henne i väggen bredvid, 

hon är tillbaks o hugger tag i mina armar, 

E: nu får du sluta, vafan håller du på med!

jag SLÄPP!!!!!! 

sliter mig loss, springer gråtandes därifrån.

får upp min telefon, ringer första nummer som är min vän L,

gråter så jag hulkar, (tur hon visste vart jag hade vart)

L: andas bara, inget annat, andas! vi lägger på efter en stund.

jag ringer N (mitt ex)

berättar kort vad som hänt samtidigt som jag kör, 

stannar längs en vägkant, där han möter upp mig, och min energi försvinner. jag är helt förstörd, helt trasig, helt tom. jag har nu slagit mig loss.

jag berättar vad hon sagt att hans mamma sagt som jag vet inte stämmer och han blir SKOGSFUCKINGTOKIG

N: antingen åker jag dit nu, men då kommer jag slå ihjäl henne, de lovar jag, eller ringer ja henne, du får välja.

jag hulkar fram ett " ring"

han hoppar in i bilen, ringer mamma som faktiskt svarar, han skäller ut henne efter noter, och berättar hur jävla dum i huvet hon är, och gör klart för henne att om hon öppnar käften om hans mamma igen då..

sen slängde han på luren efter att ha kallat henne för äcklig jävla idiot.

hela kvällen grät jag, helt dränerad.

det tog mig en vecka att komma på benen. 

och än idag mår jag inte bra, jag har så mycket att bearbeta.

pappa ringde mig i början när mamma var på affären och sånt, 

o sen sa han: nu kommer hon, jag lägger på.

nu hörs vi endast om jag skriver till han. 

just ja, han ringde mig en vecka efter bråket o sa att jag gjorde fel, att allt var mitt fel.

jag hade vart riktigt elak och dum mot mamma. 

skriver jag till han nu svarar han endast med tumme upp eller ok. mer än så pratar vi inte, men de beror på att han nog inte får. hur man nu kan välja bort sitt barn för den idioten. och att han inte kan stå upp för mig en enda gång. 

men blod är inte alltid tjockare än vatten. jag har lärt mig.

det kommer ta tid, vissa dagar är jag helt borta, nästan apatisk och orkeslös.

vissa dagar drar jag på masken, men ständigt mår jag skit. men jag kämpar, jag kämpar för livet med att lära mig må bra igen, för hon ska inte få döda mig. aldrig. men de kommer ta tid, och jag låter det göra det.

men det tog mig 15 år att slå mig fri från en narcissist. människan som förstörde mitt liv. hon som gjorde mig trasigare än någonsin, men som är den som BORDE älska mig mest.

det tog mig 15 år och en helvetes massa tårar och en diagnostiserat panikångest att förstå att det var psykisk misshandel. jag behöver inte henne.

usch vad jag inte behöver henne. 

*vi har idag blockat varandra överallt *

Det kommer mer storysar, men kände att jag ville skriva av mig den tyngsta. 

lämna gärna en kommentar vad du tycker om denna blogg eller om hela situationen! :)

tack för att du läser.

Jag tänkte spara denna del till sist egentligen, men samtidigt är det denna del jag behöver skriva av mig mest. 

men den är lång, så jag delar upp denna del i 2 inlägg, detta bråk pågick under en vecka. 

och av de ni redan läst så förstår ni att jag redan var rätt less, och de var bara några av sakerna ni har läst. detta är bråken som fick oss att äntligen bryta kontakten helt, denna gång på riktigt.

Jag har läst mycket, jag har pratat med folk, jag har tänkt och funderat så enormt mycket och det är en narcissist hon är, min "mamma". Hon är inte värd att kallas mamma av mig längre. Det tog många år att förstå, många långa nätter och mycket pratande med olika människor, kurator m.m  Allt du kan hitta att läsa om en narcissist stämmer på min mor, varenda ord. Hur hon är, hur hon gör hur hon funkar, hur hon blir och hur hon har format mig.

" En narcissistisk person kräver uppmärksamhet och skyr inga medel för att få den. Barn till narcissistiska föräldrar lär sig tidigt att tillfredställa och prioritera förälderns behov före sitt eget.Som vuxen kan detta visa sig som dålig självkänsla, ständigt på jakt efter tillgivenhet och bekräftelsebehov. Känslan av att inte räcka till och svåra skuldkänslor. 

En narcissist är ofta manipulativ och använder straff och hot. De viktigaste är den personens egna lycka."

Så att hon är narcissist är inget jag själv kommit på, hon är bara inte diagnostiserad av en läkare, vilket skulle behövas. 

Det började alltså med att min pappa krashar när han är och tränar cross. Jag får ett samtal av syrrans sambo R som ringer och berättar det, för mamma har inte tid, men hon ringde min syster. Efter nån timme ringer mamma och säger " om jag ringer mormor kan du åka o hämta henne då? så hon kan sova här i natt utifall att jag och din syster "E" ska åka och hämta pappa i natt. så din lillebror slipper va själv.

jag: ja, men jag vill ju också följa med och hämta honom??

mamma: jaha, jaja, men kan du hämta mormor då?

jag: ja

mamma: men hämta henne inte innan jag ringt henne och berättat vad som hänt, så hon hinner packa också. jag ringer upp dig så fort jag pratat med henne. 

* jag åkte och ställde mig på området där min mormor bor, men så hon inte skulle se mig, i väntan på att mamma skulle ringa henne , 1 h satt jag och väntade, sen ringde jag min mamma.*

jag: ja, ska jag hämta mormor eller?

mamma: men justja, jag glömde bort dig, ja jag ringde henne för längesen, hon väntar på dig.

jag: men vafan *klick*

stannade hos mamma en stund på kvällen när pappa låg på akuten. 

mamma: åååh du är så fin E nu när du sparar ut håret sådär. 

*tittar på mig* 

mamma: ja du skulle väl kunna sätta i löshår du. 

åker hem senare på kvällen, mamma o E hade pratat med pappa under kvällen på akuten, han hade inte sin mobil med sig, så jag sa att jag ville ringa han också. 

mamma: men varför då? vi har ju pratat med han nu?

*jag ringde ändå på natten när jag kom hem och han blev jätteglad*

Dagen efter skulle mamma och E åka till akademiska till min pappa och lämna hans telefon och lite kläder åt honom.

jag: jag vill ju följa med?

mamma: varför då? vi ska bara lämna saker?

jag: jaha.. jaja, men jag tänker åka till affären o köpa nått gott som ni kan skicka med honom. 

hon: men jag har redan köpt från mig, det räcker.

jag: men jag vill ju också ge något.

mamma: men va fan ska du bli så arg hela tiden för ??? ge dig nu!!!!!!

jag : men jag kan väl få lägga en liten godispåse i din bil som du kan ge honom??? fan va trött jag blir på dig.

mamma: vill du ge honom något så sätter du dig i bilen och åker till uppsala själv!!!! du lägger fan inga saker i min bil. 

jag: jävla idiot *klick* 

del 2 kommer i ett annat inlägg.

2009.

En av alla kvällar där bråken eskalerade.

Hur det började, det minns jag inte, men jag minns att pappa rotade i alla mina lådor, han hade fått för sig att jag rökte, för jag var beroende av tuggummi. Man kan tydligen inte vara 15 år, tuggummiberoende utan att röka. För mig att rota igenom en annans lådor är väldigt privat och man gör helt enkelt inte så. 

det blev ett enormt stort bråk, vi skrek i vanlig ordning åt varandra.

jag är en sån som svarar emot, men jag har även lång stubin och för min egen skull brukade jag alltid hålla mig lugn så länge jag kunde, för att inte straffas med att bli av med internet. 

Men när pappa sedan sliter av mig min telefon och säger att jag inte ska så ha den nå mer, en telefon som jag köpte för egna pengar och ett kontantkort jag själv fyller på. 

Men den skulle jag inte få ha längre, och säg de till en 15 åring, vars hela liv kretsar kring telefonen.

och ungefär där brann stubinen av, och jag blev skogstokig. jag veva och slet och gjorde allt för att få tag i min telefon, men lyckades inte. jag fick ur mig, " jag ska döda dig!" vilket mest va tomma hot i en ilsken provoserad 15 årings kropp.

10 minuter senare satt jag i baksätet på bilen, hulkade av all gråt och panikångest och blev körd av pappa till psykakuten i stan. 

Väl utanför psyket sitter vi kvar i bilen, min värld har rasat. Med social fobi och panikångest tänker jag " hur ska jag klara att bo där?"

pappa: nu kommer du missa din skolavslutning men de kan inte hjälpas, du måste va här så du får hjälp. för vi är rädd för dig, du kan inte bo hos oss när du är såhär.

(skulle 2 veckor senare sluta 9an och hade vart så glad och köpte fina kläder för skolavslutningen )

jag grät grät grät och hulkade fram : snälla förlåt, jag vill hem. 

pappa: nej, men du som är rädd för allt, tänk på att detta är psyket, nu kommer du vakna på nätterna av andra sjuka människor som bor där och gör otäcka saker på nätterna. konstiga skrik som du kommer vakna av och bli rädd för. Många tar livet av sig också, så du kanske vaknar av att du hör otäcka grejer.

jag: kör mig hem, snälla jag gör vad som helst, jag ska alltid vara snäll..

Jag fick åka hem. Dom vann igen. Dom fick mig precis dit dom ville. nertryckt i skosulorna. Dom ville att jag skulle dyrka dom, fick dom välja så skulle jag pussa deras skor. Jag har hela livet varit smuts i deras ögon. 

Efter föregående inlägg blev jag totalt dränerad på energi. oberäkneliga tårar och orkeslös.

Hade även tidigare under dagen haft lite kontakt med pappa som också tär på mig, vilket jag ska förklara sen varför situationen är så. 

6 juni 2019

Vi skulle som sagt gifta oss 2019, vilket vi också gjorde. mot familjens odds.

När vi först berättade att vi skulle gifta oss, blev min familj väldigt glad och tog det väldigt bra. 

Men ju längre in i planerna vi kom så skulle hon lägga sin näsa i blöt mer och mer, vilket jag inte tyckte om eftersom det var vårat bröllop, och vi hade en bild i huvet om hur VI ville ha det. Så min man valde att han ville ha snyggare låga sneakers, och att min lillebror som var bestman skulle ha likadana, då var det fel, han MÅSTE ju ha finskor. 

min systerdotter som var brudtärna, "måste" ju gå in o kasta rosblad, men nej nej nej nej , vi vill inte ha de så!!

"ska du inte ha vita skor?" o sådär fortsatte det genom hela planeringen. inge specielt stort men otroligt påtagligt när det  gnager hela tiden, med en rätt tung ryggsäck från senaste åren också. Kan tillägga att fram till jag var ca 10-12 år var min bardom ändå bra vill jag faktiskt säga, det var sen det eskalerade.

Åter till svensexan. Ca 4-5 månader innan svensexan blev av försökte min och min mans bästavän försöka styra ihop en rolig svensexa, med tanke på att min man INTE ville ha något speciellt egentligen.

Han skapade en chattgrupp på facebook där han bjöd in min pappa, min mans pappa, syrrans sambo som vi namnger R och några vänner till min man. han kom med förslag hela tiden( vår vän N) som skapade gruppen, men ingen kom med någon respons. han kunde på sin höjd få en tummen upp som svar om ens det. Vilket han snart tröttnade på såklart, och tog hjälp av mig då han stod där fantasilös och ville ge min man en oförglömligt rolig kväll. 

Så jag, N och hans mamma planerade det mesta tillsammans och bollade idéer.

PLANEN var, att de skulle kidnappa han, åka in till stan, spela shuffleboard och dricka för att invänta tiden då de skulle spela paintball och sedan avslut med grillning hemma hos oss och en jävla fylla såklart. 

Så jag handlade allt, förberedde när dom spelade paintball. och när de sedan kom hem så skulle jag åka med min hund till N's lägenhet.

Sagt och gjort så kom dom hem, och R började direkt med att dom endast skulle käka o sen dra till stan igen till krogen, vilket varken jag, min man eller N tyckte kändes kul, dels för min man hatar krogen. och jag hade fixat så enormt mycket inför kvällen hemma så det kändes lite otacksamt. 

Jag satt i N's lägenhet och tittade på tv, smsade lite med N och frågade om dom hade kul och han skrev att dom hade de och lovade att de minsann inte skulle bli nån krog alls. vi höll kontakten lite då och då och min man skrev även några gånger att han vägra åka till stan för de ville han verkligen inte. 

Nån timme senare blir de tyst, väldigt tyst på sms, får inget svar från någon. men tänker inte mer på det. klockan närmar sig 12-1 tiden och jag blir lite orolig när ingen skrivit på flera timmar, så jag skriver till min pappa som säger att dom har dragit till stan och pappa har precis kommit hem.

jag frågade vart, då min mans telefon tydligen låg hemma så jag skulle inte kunna veta när jag skulle hämta han. 

Ville också  veta var dom var för då kunde jag åkte hem med min ylande bonnhund som inte gillar lägenheter!

Efter nån många sms, samtal, tårar och panikattacker över att nått kan ha hänt så svarar R.

på frågan vart de är svarar han hånfullt " skit i det du!"

jag: men snälla, säg var ni är, hur ska jag annars kunna hämta han sen.

R: skit i det du *klick*

jag ringer upp och vi börjar givetvis bråka, jag blir skogstokig. och han med, vi skriker fula ord och han skriker dels att jag kan dra åt helvete, vilket jag såklart svarar tillbaka på. 

TILLSLUT får jag ur han att dom är på Hits.

jag säger ingenting, jag kastar in mig och hunden i bilen och kör FORT in till stan, med sprutande tårar, och en adhd som kokar över.

på vägen in ringer min syster mig som är svinförbannad på mig, och skriker de ena och de andra om hur illa jag beter mig. och jag svarar givetvis med fula ord. (det står jag för )

När jag kommer in till hits. parkerar jag utanför dörren och frågar vakten efter en kille med rosa peruk. 

Dom leder ut han till mig, ja ni läser rätt, för han kunde inte gå själv. så full var han efter att ha druckit tequila sedan 10:00. Han känner inte igen mig, han vet inte vem jag är. och frågar de flera gånger.

Jag tänker de får bära eller brista, han ska hem och de är NU.

trycker in han i bilen och kör, som att jag stulit bilen. På vägen hem (2 mil) har jag en ständigt ringande telefon, inte av R. utan av min syster. men jag svarar inte. 

Jag åker hem, släpar in min man, klipper ur han ur kläderna. ner för trappen och in i sovrummet. han däckar direkt. 

Dagen efter tackar han mig innerligt att jag hämtat han och säger att de där fan inte va kul, dels för att han inte minns ett skit och sen för att hur R betedde sig mot mig. ( R hade ringt dit sin kompis som enbart hämtade upp dom utan deras vetskap och var tvugna att åka med till stan ) 

*MIN SYSTER ÄR E*

Syrran fortsätter ringa dagen efter men jag svarar inte. 

DÅ ringer mamma. Jag svarar och hon börjar med:

hej, vad hände igår då? vill du berätta din story?

jag: ja det kan jag väl, såhär var det, jag...

mamma; LÄGG AV NU  JAG HAR HÖRT AV E OCH R EXAKT VAD DU STÄLLT TILL MED. ÄR DU HELT DUM I HUVET ELLER? DU VET HUR MYCKET DOM HAR GJORT INFÖR DITT BRÖLLOP?  

(nej eftersom jag gjort allt själv)

hon är på högtalare och hon skriker till min man: Du är helt jävla kuvad, hur fan i helvete kan du gifta dig med henne? du gör bort dig, det kommer bli ditt livs misstag om du gifter dig med henne, fattar du inte de? 

du fattar väl att ni inte kan gifta er, lämna henne!!! hur kommer de kännas för dig när brudens föräldrar inte sitter där i kyrkbänken????

jag: vad får er ens tro att ni är bjudna längre?

vi bråkade mer och sen slängde vi på luren.

syster ringer och skäller ut mig efter noter, berättar hur dum i huvet och otacksam jag är, hur hon vägrar vara toastmadame på mitt bröllop och att R vägrar vara toastmaster efter all skit jag skrek åt honom. när han alltid är så snäll mig dig!!

jag: jag vill inte ens ha er på bröllopet, på riktigt. 

exakt hela samtalet minns jag inte, men jag minns att ja la på.

någon vecka innan bröllopet gjorde de klart för mig att jag inte kommer få någon möhippa för jag inte förtjänade det efter hur jag hade betett mig. (visst straffa mig, men de e inte så att man kan göra om de sen, så den riktiga möhippan blev jag utan )

men eftersom min systerdotter skulle vara tärna behövde vi öva i kyrkan en vecka innan bröllopet. 

usch va jobbigt de är att gå igenom alla dessa detaljer i skallen igen. När vi kommer till kyrkan har mamma och E såklart åkt dit tillsammans. dom sätter sig längst bak i kyrkan, hälsar inte, pratar inte me oss, och går sen när vi övat klart. Dagen innan bröllopet skickar mamma ett sms : skicka sms på hur du dekorerat lokalen!

jag: nej, ska du komma imorgon så ser du det då. 

( vi hade planerat att på morgonen fixa oss tillsammans hemma hos mamma , långt tillbaka, men så blev de inte, dom hade champagnefrukost, sminkade och lockade håret tillsammans, fast det var jag som skulle få vara i fokus.)

Men jag hade lyckats få dom att köra min systerdotter hem till mig på morgonen, så jag, min kompis och min systerdotter åt nybakat bröd, jordgubbar o massa gott till frukost, sminkade oss tillsammans och sen kom min frisör och fixade mitt hår. min bästavän N som nämndes tidigare kom och hjälpte mig med klänningen och skorna. 

den enda jag litade på.

Väl efter bröllopet trodde dom att de va som ingenting, de skulle kramas och skrytas om hur fin och bra dotter hon har, och hur fina vi var tillsammans och hon va så stolt mamma. men jag såg bara sakerna bakom fasaden

*inte koka över L, ta de en annan dag, njut, du har gift dig, andas*

väl uppe i lokalen satte dom sig på arslet och vägrade duka fram maten som dom hade lovat att göra och därför hade jag ej anlitat någon för det. det fick N göra. han dukade fram allt och serverade brudskålen utomhus när vi kom.

mamma höll tal, hon sjöng o uppträdde för min man. hon fick hela festen att se ut som vi var hur tajta som helst, hon fick alla tro att hon älskade oss och var stolta över oss, hon hängde på dansgolvet hela kvällen, hon skulle synas o höras hela tiden, det blev hennes fest.

vi hade gratis alkohol till maten men bar på kvällen där vin och öl o drinkar kostade 10kr styck, som hon tog på krita och aldrig betalade. Hon hade hyrt in ett mindre liveband som uppträdde, det blev vår bröllopspresent..

trots att jag hade berättat att jag hade gjort en spotify lista med låtar vi ville ha där, över 500 handplockade låtar.

det pratade hon om hela kvällen hur duktig hon var som hade fixat det, hur dyrt det var ( de sa hon även i talet) och att de va hennes förtjänst att det blev en sån bra fest.

2 dagar efter bröllopet kom hon hem till oss och pratade, om hur bra hon hade lyckats göra festen för bandet kom dit, hur bra hon hade ordnat. men vi fick aldrig något tack, inget tack för ett fint bröllop, för en fin fest, eller för ALL mat hon fick med sig hem efter bröllopet. ingenting, de va hon som skulle tackas. 

det blev hennes fest.. en av mina närmsta vänner såg igenom det då hon vet om allting, hon sa det efteråt att de märktes att din mamma försökte ta över festen och fejkade hur bra de var mellan er. ja så var det. de va fejk.

efter det korta besöket så pratade vi inte på flera flera flera veckor. för då hade hon ju haft sin fest, då hade hon fått deltagit, för utåtsätt, hur osams vi är hade vart, så får inte omgivningen veta om det. sen var vi på ruta ett igen, ingen kontakt.

för vi har aldrig varit på riktigt.