Händelsen jag ska skriva om nu är (en av de) senaste händelserna. Som jag därför minns ganska starkt. 

Som rubriken lyder, så var det farsdag, 10 november 2019.

Vi ( jag och min man ) var bjudna till mina föräldrar på middag, så vi åkte dit vid 15 tiden. 

dit skulle också  min syster, hennes sambo och deras dotter komma, men innan dess, hann jag åka därifrån igen. 

Allt var helt okej till en början, jag satt vid köksbordet med min man och mamma, pappa stod vid spisen och lagade mat, då han ville bjuda hela familjen eftersom det var farsdag. 

Just vid den tiden hade jag tröttnat enormt på mitt jobb, och gjorde exakt vad som helst för att slippa arbeta inom vården. Så jag och en kompis hade (pratat) lite om och spånat i lite idéer kring att starta eget, då det var något som vi båda verkligen ville. vi hade hittat en lokal, tanken var ett fik. då jag älskar att laga mat och baka. det är min terapi. Men som sagt inget var bestämt utan vi bara spånade lite i det.

Men eftersom det för mig känns som en stor grej, nått man kanske vill prata med fler om, familjen. 

diskutera, eller glädjande berätta om idéer och få stöttning, så dum som jag är fick jag för mig att berätta det för mina föräldrar. Jag hade min mans fulla stöd i detta med att starta eget. 

Så jag la fram det lite snyggt sådär att vi funderar på starta eget osv o berättade allt. 

möts då utan förvåning till en mor som tappar hakan och tittar nedvärderande på mig och säger: men är du dum? hur fan ska du eller NI två klara av det?? varken du eller hon har ju någon som helst kompitens. du är verkligen inte kapabel att driva eget företag, du kan ju ingenting om sånt där?

jag: hur vet du det? och hur kan man bli bra om man aldrig får testa och lära sig?

och där satte bråket igång, hur värdelös jag var, hur värdelös min man är som ens kan stötta detta eller tro på mig i denna situation. att jag måste fatta att jag gör bort mig, ska jag skämma ut mig för hela byn???? osv osv osv  Pappa stod såklart tyst vid spisen som alltid, tills hon säger att han ska säga något, och då är de såklart: L, lugna ner dig nu!!! du blir så arg hela tiden!!!

och till slut brinner alltid min stubin av och jag springer därifrån gråtandes, in i bilen, med tårar som forsar, ångest som spränger mig inifrån, hjärtat bultar så det gör ont och gråten som får mig att hulka fram ett " kör mig hem" till min man. 

så börjar det igen. ännu ett bråk. Detta var ett av bråken som då fick oss att bryta kontakten i ca 1,5 månad och fick mig sjukskriven lika länge pga att mitt psyke inte orkade hålla ihop längre. och det var ej endast detta bråket utan mer att det var droppen som rann över. ni kommer förstå mer sen.

Det som efter detta bråk fick oss att bli "sams" igen efter 1,5 månad var pga att en för mig nära vän/familj gick bort, (för henne bekant ) eller ja de beror på vem man frågar. 

Egentligen vet jag inte varför jag gör det här, om det kommer hjälpa eller om det bara kommer trasa sönder mig ännu mer. Men jag gör ett försök och jag vet inte alls vad det kommer bli utav detta. För ju mer jag försöker minnas, desto mindre kommer jag ihåg. Men sen plötsligt finns allt där igen. Så allting kommer ske i fel ordning, de kommer inlägg om mitt mående när jag får mina dippar, de kommer om specifika händelser, djupgående, om alla stora bråk, jag ska försöka få ner så mycket jag kan minnas, av det hon förstört för mig. 

Jag vet inte ens hur jag ska börja dethär. jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte hur jag ska formulera mig, hur får man ens ut så mycket agg, sorg och besvikelser från sina tankar ner på tangenterna?

Men för de få som läser, som inte redan känner mig, lite kortfattad bakgrundshistoria om vem jag är, så är jag en tjej på 28 år, utbildad undersköterska sedan 10 år tillbaka, arbetar nu natt på ett äldreboende. 

Jag är gift, jag bor med min man, 2 hundar och 2 katter. När allt var oförstört och "bra" när jag var yngre då växte jag upp med mamma, pappa och en storasyster som är 5 år äldre än mig. Alltid haft hundar. Fick när jag var 14 år en lillebror. Det var strax därefter det började gå utför. inte pågrund av honom, utan mer årsmässigt.

Jag flyttade hemifrån så fort jag hade fyllt 18 år. 

och relationen med min mor blev knappast bättre därefter. tvärtom.