Det är så himla längesen jag skrev nu. Jag har varken orkar eller velat skriva faktiskt. Sen jag skrev sist har det hänt väldigt mycket med mig, men inte så mycket i relationen till min familj annat än att vi kommit ännu längre ifrån varandra.

Jag blev långtidsjukskriven från oktober till januari på grund av att jag kände att jag verkligen inte kunde hantera allting när det kom ikapp mig.  Och mitt i sjukskrivningen var jag så vilsen i livet så jag tog beslutet att säga upp min nattjänst då jag tyckte jag behövde bättre rutiner och även att jag ville kunna jobbar när JAG orkar. Så jag sa upp den och började som timmis istället, vilket passade mig jättebra. Jag började även gå hos psykolog en gång i veckan, vilket har hjälpt mig enormt mycket. Vissa gånger hade jag så ont i huvet när jag var där så vi fick avbryta för vi hade rotat så djupt i allt som gör ont. och vissa gånger gick det bättre. Men efter varje besök sov jag minst 4 timmar för jag blev så slut. 

Idag går jag inte hos psykolog, jag mår bättre men inte bra. jag dippar absolut, men istället för varje dag flera gånger om dagen med ångest och panikattacker så är det nu "bara" några gånger i månaden. 

Jag har stött på min familj på olika ställen, och det har gjort ont, men jag har inte visat dom att jag brytt mig, istället har jag skrattat med mina vänner, för att dom ska se mig lycklig, vilket är de värsta som kan hända dom. 

Jag vill bara bli fri från detta mående. jag vill känna mig genuint glad igen, lycklig och må bra. 

jag vill inte känna all ångest och denna jävla panik.

jag vill bli hel, jag vill kunna gå vidare och jag önskar att de va så lätt ...

Jag saknar att ha en riktig familj, men inte min. Jag saknar att kunna ringa dom, och dela saker med dom, men det går inte, och jag vill inte ha dom i mitt liv, någonsin.

Men jag saknar en familj.

För den här ensamheten dödar mig långsamt.....